jameson

En dag som denna. Vad har den bestått av? Jag har som vanligt "jobbat" (känns konstigt att säga att jag jobbar när jag leker), pratat med världens bästa pojkvän och därefter tränat.

Jag kände faktiskt för att ta upp en sak i bloggen idag. Något som var ett av de svåraste valen i mitt liv. De flesta (av alla mina läsare)  vet att jag är Au Pair i USA. Jag har varit här i 7 månader och 5 dagar för att vara ganska exakt. Men inte många av er känner mig som den personen jag delvis är men framförallt var innan jag åkte. Några vet att jag har en pojkvän och det är faktiskt det dagens ämne handla om. Hur kan man åka ifrån någon man älskar?

Hela min Au Pair-process började sommaren 2006 då jag kände att jag ville åka till USA. Utbytesstudent var dels aldrigt riktigt intressant och dessutom försent. Tankarna om Au Pair fanns kvar även under hösten men jag kände mer eller mindre att jag inte kommer kunna åka ifrån Dario och så var saken klar. Jag blev liksom ledsen bara av att tänka mig ett år utan honom (eller en vecka!). Men ändå kunde jag inte släppa tankarna..det gick inte. Och precis efter jul bestämde jag mig. Det var bara PANG, "nu åker jag". Från den stunden har jag inte ändrat mig och nu sitter jag här.
Jag sitter med blandade känslor. Vilka upplevelser jag har fått vara med om här, det vill jag lova. Hur mycket jag har lärt mig om andra människor men även om mig själv. Hur mycket man uppskattar vad man har hemma som man kanske tar för givet. Men lite sådär i smyg är det även skönt att ha någon/några ( många!!) att sakna. Man känner att det faktiskt finns personer man inte vill leva utan och det säger en hel del.

Hur som helst så var det väldigt blandat med om folk skulle välja att "tro" på mig och Dario eller inte. Och även det säger en hel del. Jag hade väldigt positiva tankar om oss. Vi hade ju redan rätt många år på nacken. Vi blev ihop sommaren 2004 men var goda kompisar innan det. Vi har gått 3 år i samma klass som ett par (gymnasiet), sett varandra varje dag i skolan, suttit tillsammans i klassrummen, pluggat tillsammans och umgåtts på helgerna. Och ändå var det vi som stog där på studenten som ett par medan andra gick skilda vägar.

Vad jag vill komma fram till är att man inte ska vara rädd för att pröva saker i livet även om du har en pojkvän/flickvän. Livet har så mycket att erbjuda och är för kort för att vara begränsat. Klart att man inte behöver lämna sin partner för att uppleva livet men jag tycker inte man ska vara rädd för att vara ifrån varandra. Om man litar på varandra, känner varandra och ser positivt på förhållandet så kommer det gå bra. Jag skulle inte uttrycka det enkelt att gå från att ses varje dag i stort sätt, till att endast höras varje dag. Men det går om man vill. Det är även väldigt viktigt att man inte undanhåller saker för varandra, man tar del av varandras vardag och visar intresse. Det är lätt att skapa missförstånd så det bästa är att få den andra att känna sig säker, tillit är väldigt viktigt. Det är viktigt att båda är med på det hela, att man stöttar varandra.

Sedan ska jag väl tillägga att det är jobbigt att vara ifrån honom. Vissa dagar är det riktigt jobbigt. Klart att jag vill vara med honom, se honom, känna hans doft och ja ni vet...men sen kan jag bli så otroligt glad av att tänka på oss, alla våra minnen och hur bra vi har det. Då piggnar man till. Tiden går som sagt väldigt fort här och snart står jag vid hans sida. Och det kommer vara värt allting att få se honom igen!