jameson

Mina föräldrar har besökt mitt amerikanska hem och det gick kalas. Vi har promenerat över Brooklyn Bridge i mörker, dvs. med utsikt över det upplysta Manhattan, vackert! Vi har shoppat, fikat, pratat om livets alla möjliga frågetecken och självklarheter. Diskuterat rymdens storlek (?) och vad som händer efter döden..vad tror ni?
Tiden börjar sakta att rinna mot sitt slut. Vad jag känner inför det vet jag precis. På ett sätt ska det bli "skönt" att återgå till vardagen dvs. med jobb på dagen, gym på kvällen och lite tv vid nio. Då hamnar man i en rutin som får tiden att gå fort och man tänker inte lika mycket på saknad. Men på ett sätt så är saknaden uppdaterad nu. Men ja, vi har ju Skype så vi kan prata gratis när vi saknar. Det är roligt :)
Om en månad kommer förhoppningsvis min pojkvän hit med. Vad jag känner inför det kan jag nog inte ens beskriva, det är så många känslor. Så roligt, underbart, härligt, pirrigt, nervöst, spännande, glädjande, men även jobbigt, sorgligt, svårt, svidande. För att säga hejdå till honom när jag åkte, för 5 månader sen idag (!) var det jobbigaste jag har upplevt så här långt i mitt liv. Men det finns väl ljusa saker att se, det ska bara bli så härligt att få träffa honom, sedan går tiden fort och då ses vi snart igen.

För övrigt har jag sett pojkprinsessor på Pennstation i NYC, eller ja det var väl män med ballongkjolar och blonda peruker i form av flätor. Jag har varit i Central Park och sett folks graveringar på bänkarna där, många fina ord. Hur har era dagar varit?